Maries Metal ´N´ Rock Mania
Inledning & historien om hur allting började!
Varför denna musikblogg?
Tanken på en podcast om passionen kring alla sköna metal och rock genrer i vårt musikaliska universum har grott ett tag. Den väcktes när jag stötte på fartgupp i livet som obotlig hästtjej och blev tvungen ändra riktning.
Det behövdes någonting som kunde läka denna sorg och saknad som uppstod när delar av mitt livselexir försvann ut ur mina drömmar och från den lilla gård jag bor på.
Upphovsrätten försvårade detta spännande projekt. Jag trodde att det skulle vara att betala någon form av licens till STIM. Jag fattade det även som att man behövde kontakta skivbolag eller artisterna själva också. Jag förstår verkligen varför och har full respekt för det. men för mig känns det omständigt att få igenom allt sådant just nu. Jag har så otroligt många olika låtar jag vill dela med mig av . Det skulle kräva en massa tid kring att skicka ut förfrågningar. Kanske får man inget svar från en del, kanske också svårt att hitta ens vissa skivbolag. Därför pausar jag denna idè och testar att blogga istället.
Lyckas jag även inspirera människor till att våga vara sig själva, att göra sin röst hörd när det kommer till övergrepp av olika slag, mobbning, utanförskap, jämlikhetsfrågor och livets utmaningar i största allmänhet med min blogg, skulle det betyda oerhört. Att inte våga prata, att skämmas, att känna skuld när din själ och kropp utsätts för omänskligt lidande, speciellt när du är ung, det är bland det mest nedbrytande som finns för en människa.
Lyssna på musik, vilken genrer det än må vara, är ju för de flesta en högst unik och väldigt personlig upplevelse. För mig finns inga rätt eller fel. Vi har olika sätt att förhålla oss, vi har olika utgångsspunkter. Vissa älskar det tekniska i en låt, en del vill bara dansa och ha kul, många identifierar sig i texten. Musik kan skapa debatt. Den kan irritera, förundra och få en att känna ilska, lycka och många andra känslor.
Jag kommer att länka till en spellista på Spotify till varje inlägg. Varje Spellista kommer att löpa som en röd tråd genom mina texter och självklart är det fritt fram att lyssna på dem. Men våga vara modiga, ni som kanske inte känner till låtarna och inte kanske är vana att lyssna på metal och rock. En dag när orken inte tryter ska jag prova att göra en Podcast, och om jag vågar... Det känns väldigt underligt att lyssna till sin egen röst i en inspelning.
Men "Hey Ho, Let`s Go" nu kör vi... till de suggestiva, hårda metalriffen i låten som förändrade mitt elvaåriga liv. Jag vill påstå att det är en låt som banade väg för mitt näst intill nördiga musikintresse. I alla fall om det är tungt och fartfyllt, vilket får ens kropp att rysa av välbehag. Det blev till en sällsam passion. Ett sätt att leva och andas. I det mörker jag som barn och väldigt vilsen tonåring drogs in i fanns musiken där och skapade min högst personliga tröstzon. Någonting det fortfarande gör.
Låten det handlar om är Accepts hederliga trotjänare: "Princess Of The Dawn". 1982 släppte den tyska gruppen Accept sitt fjärde studioalbum. Låten dyker upp som sista spår på den här skivan. Jag älskade hästar och min bästa vän var blandrashunden Posty. Efter att ha ha börjat på en ny skola upplevde jag ett helvetesår av mobbning, som tyvärr fortsatte och blev ännu värre på högstadiet.
Mitt rum låg vägg i vägg mot min äldre brors rum, och eftersom han ägde en synnerligen kraftfull stereo och gärna öste på volymen för fullt när han spelade sina plattor, upplevde jag det som att nästan vara inne i hans rum. eller varför inte, på en konsert.
Fortfarande minns jag hur låten, efter sju sekunder sätter igång, överrumplar kroppen, chockar min kropp med kraften i de massiva ljudvågorna. Jag ryckte till, för att i ett kort ögonblick reagera som om jag vore paralyserad. Från fötterna, ända hela vägen upp till huvudet, drog en svallvåg fram. Känslor översköljde mitt sinne och först förstod jag nog inte hur det ens var möjligt att uppleva denna form av energi. Att några dånande accord kunde påverka mig till den grad att jag på ett underligt vis flöt iväg till en annan värld.
Dagdrömma var jag väldigt duktig på. Det var ett sätt att fly undan allt plågsamt. Ett sätt att skapa en värld där jag inte kände mig hatad av min jämngamla förövare i klassen. En liten uppkäftig kille med mörka, kyliga ögon som verkade ha bestämt sig för att jag ägde en själ, värd att krossas. Han öste giftiga, nedsätttande kommentarer över mig, glåpord och gliringar. Han skrattade ut mig och ägde den där förmågan som mobbare ofta har att få med sig näst intill hela klassen.
I min egen lilla drömvärld var jag, kanske inte populär, men omtyckt och ansedd som en person att räkna med. Inte Marie som det skrattades åt, som de gömde kläder och skolväskan för och kanske det värsta stundtals, när de undvek att sitta bredvid mig i matsalen eller gick något annat håll när de såg mig. Inte enbart den här killen, utan många andra. Många som inte ens kände mig, många som inte såg mitt utanförskap och min smärta. Eller som anade, men inte inte brydde sig. Som om jag vore pestsmittad, som om jag inte var värd att få andas samma luft som dem.
Än idag är jag tacksam för detta ögonblick. Att denna just denna låt: "Princess Of The Dawn" med Accept lyckades att fånga mitt hjärta. De mystiska tonerna trollband mig och fick alla mina tankar, både ljusa och mörka, till att bli ett med själ och sinne. Rakbladsvassa gitarrer chockade öronen totalt, den tunga basen bara pumpade på, utan någon som helst pardon, och taktfasta, nästan mässande trummor höjde pulsen. Ovanpå musiken ljöd en röst, full av heshet, och den ägde verkligen texten och lyckades framställa den, likt en episk saga från en annan tid, en annan verklighet. När man lyssnade blev det som att betrakta scener ur en film. Jag bokstavligen blev tvungen att hålla andan för det blev så starkt och känslosamt för både kropp och själ .
Den förtrollande musiken fortsätter och cirka 2,50 minuter in uppstår ren och skär eurfori. Jag hade aldrig hört någonting liknande. Musiken fick mig att känna som om jag var med i en dröm, eller i en saga, direkt tagen ur JR.R Tolkiens "Sagan om Ringen". Framför mig uppenbarade sig en fantastiskt fantasyvärld. Riddare i mörka rustningar, svarta hästar som galopperade så marken skakade och ett silverfärgat slott bortom horizonten. Jag hörde klappret av hovar och vinande svärd, och så smånigom såg jag framför mig en prinsessa med med långt, mörkt hår, gnistrande smaragdgröna ögon och klädd i vinröd klänning. Insvept i en mantel av svart sammet uppenbarade hon sig bredvid en giljotin.
Det är en storslagen scen som utspelas i mitt huvud, fortfarande varje gång jag lyssnar på den. När ungefär en minut är kvar av av låten uppstår om möjligt ännu mer magi. Låten är fortfarande tung, men jag uppmärksammar det mjuka, det vackra. Ett inslag som får mig att känna ett lyckorus jag aldrig upplevt innan. Sedan stänker det till lite av ett slags underligt vemod. Kanske är det textens innehåll, kanske är det vetenskapen att låten snart är slut.
Låten fastnade och gjorde ett så starkt intryck på mig att, innan jag går vidare vill jag tacka min bror för att han spelade den, och liksom lurade mig in i en fascinerande metal och rock värld, och därmed förändrade mitt sätt att lyssna på musik. Jag vill även passa på att tacka Accept för att de skapade en av de mest betydelsefulla och viktigaste låtarna i mitt liv.
Nu ska jag avslöja en hemlighet som får i alla fall mig att tänka på ödets ironi.
I mina yngre år tyckte jag inte om hårdrock alls. Det hörde tyvärr ihop med att jag som lillasyster inte drog jämnt med min bror som befann sig i de ökända tonåren. För mig var han verkligen en odräglig typ som verkade existera för att reta gallfeber på mig. För att vara ärlig gav jag tillbaka när tillfälle gavs. Så vi hade förmodligen en komlicerad relation min bror och jag. Därför ingick det i min image att helt enkelt bojkotta allt min bror stod för, och då även hans musiksmak. Jag förfasades verkligen över de långahåriga, skäggiga typerna som tapetserade hans vägg. När han spelade sina favoritplattor med band som bar fåniga, oförståeliga namn som t.e.x. Kiss, Ac/DC, Iron Maiden, Judas Priest och U.F.O ville jag allra helst slå sönder hans stereo för jag tyckte det lät så fruktansvärt illa. Som tur är mognar man och inser att det är fullt okej att ändra sig. Det tog lite tid att erkänna, både för mig själv och defintivt för min bror. Inte vill man visa att ens jobbiga storebror kunde ha rätt i någonting.
Efter detta erkännande tar vi nästa låt. På många olika plan är det en riktigt formidabel klassiker i rockvärlden. Jag vill påstå att den är oerhört betydelsfull om vi betraktar skillnaderna på att vara tjej eller kille i musikbranchen. På åttitalet var det ytterst ovanligt med renodlade tjejband som spelade hårdrock eller för den delen metal. Man stötte på duktiga sångersor som med alla medel försökte slå igenom i en mansdominerade värld, där tjejer oftast blev bedömda för sitt yttre, inte för att de var duktiga på att sjunga eller spela ett instrument.
Om man är elva år är man kanske för ung för att fullt ut förstå genuspersektiv, makt, dominans och sexualitet och dess påverkan utifrån det kön man föds in i. Ändå märkte jag tidigt att det fanns skillnader i hur man blev bemött, överlag negativa sådana. När jag växte upp var jag en så kallad pojkflicka. Att gilla tyngre musik som tjej var inte fullt ut accepterat på åttiotalet. Inte på skolorna jag gick på, inte i samhället i stort och jag upplevde det även på hemma.
Min mamma kunde inte förstå varför jag drogs till alla dessa rock och metal band. I hennes värld skulle flickor var lugna och sansade, inte på något vis sticka ut. Inte väsnas, utan vara en grå mus. Definitivt inte klä sig så man kunde väcka anstöt. Försök inte stå upp för dina åsikter, tankar och om du upplever någonting negativt, så håll det för dig själv. Genom åren har detta förändrats, vi har så många otroligt superbra sångesrskor och även renodlade tjejband som visat att de är skickliga i vilken genrer de än väljer att plocka upp. Vi har tjejer som tar ton i dödsmetalband, vilket inte fanns på kartan förr. I dag 2024 så blir det väl inte direkt några chockfyllda reaktioner om man som kvinna eller ung tjej avslöjar att man föredrar tyngre, musikaliska tongångar, och det glädjer mig verkligen.
Men tillbaka till 1982. Låten "I Love Rock'N Roll" med Joan Jett & The Blackhearts släpps i februari det här året som singel och slog igenom stort. Att denna energifyllda cover startade Joan Jetts solokarriär är ingen nyhet. Den skevs av Alan Merrill och Jake Hooker och bandet som spelade in den först hette The Arrows.. Joan Jett är känd för att också varit en av medlemmarna i The Runaways. Ett ungt band som bara bestod av tjejer med kaxig attityd och en vilja till att skapa energiska, explosiva framträdande på scenen. De var unga och orädda och ville visa att de kunde spela och sjunga lika tufft som vilket annat killband som helst. Deras musik osade punk och doftade rock'n'roll.
Om man är intresserad av musikhistoria vill jag lyfta att det fanns andra renodlade tjejband inom rock och hårdrock innan The Runaways bildades, men kanske är det de som blev mest mest kända på ett större plan. Vilken inspiration dessa band, t.e.x. bandet Fanny, också de från Kalifornien, måste ha varit för Joan Jett, Lita Ford, Cherie Currie och Jackie Fox, kan jag lätt förstå. Kolla gärna in filmen "The Runaways", där skådespelskan Kirsten Stewart från Twilight-filmerna gjorde rollen som Joan Jett. Det finns även en dokumentär om Joan Jett, som jag, om jag ska vara ärlig, är ett strå vassare än filmen. Där kommer det upp en hel del om hur det var att som tjej slå sig fram i en mansdominerad musikmaskin. Vi ska inte heller glömma att, framför allt på sjuttiotalet och början på åttiotalet fanns det många duktiga kvinnor som sjöng och frontade band. Vi har Suzi Quatro, vi har Kate Bush, Fleetwood Mac, Pat Benatar och Heart. Går vi in på mer renodlat hårdock och heavy metal har vi Lee Aron från Kanada och tyska Warlock med Doro. Där fanns Girlschool, Rock Goddes, Vixen, och svenska Aphrodite. Band som hyste enbart kvinnliga medlemmar, men när jag började lyssna mer aktivt hade de inte kommit upp på min radar ännu.
Vi vänder tillbaka till "I Love Rock'N'Roll". En äldre tjejkompis spelade den för mig på sin kassettbandspelare och det blev ett riktigt knockout-ögonblick för mitt elvaåriga jag som inte var van att höra tjejer sjunga rock på detta sätt. Återigen blev det en sann uppenbarelse för mig. Sångerskan utstrålade en sådan glöd, en attityd av jäklar anama. Hennes vassa sätt att ta ton och när när gitarrriffet kommer, ja, då är man fast... Det går inte att väja för den refrängen...man måste sjunga med...oavsett om man kan sjunga eller inte. Texten är romantisk, men där finns även mycket frigörelse och någonting väldigt tilltalande till oss tjejer. Det är en tjej som sjunger om att festa, rocka loss och gärna det med en kille, men det sker på hennes vis...på hennes vilkor. Hon tar första steget och hon står upp för det. Hon struntar i omgivningens fördomar. Hon är sig själv och tar inte skit från samhället omkring henne. För mig var hon den coolaste tjejen på jordklotet. Jag drömde om att bli som hon, att kunna spela gitarr som hon, att kunna sjunga just så raspigt och hårt som hon. Jag känner fortfarande likadant när jag lyssnar på henne. Men för mig får det stanna vid en dröm, eftersom jag varken kan sjunga eller spela gitarr, vilket räcker för mig. Det är underbart att bara drömma också. Att det sedan inte går att sitta still när man sätter på denna underbara låt är ett viktigt faktum att ta i beaktning. Vi vet alla att motion är bra för kroppen och framför allt hjärtat.
Utan tvekan blev Joan Jett en förebild för mig och för andra tjejer när det kom till hårdrock. Hon bevisade att tjejer inte behövde vara gulliga hela tiden och att man kunde följa sin dröm. Många fester har den spelats på och partajats till. Jag är övertygad om att den aldrig kommer att släppa taget i sin position som en av tidernas bästa låtar. Det är en låt som jag gärna återkommer till. Inte bara i egenskap av att sångeskan äger en fantastiskt röst, utan för att det är en låt som alltid får mig att bli på fantastiskt bra humör.
Nu kommer vi till ett band som oavsett om man gillar dem eller inte har fått en stor plats i mitt musiklyssnande. Det är nästan svårt att hotta orden för hur de har påverkat mig och fortfarande gör.. De flesta som känner mig väl vet min förkärlek för detta New York baserade band. Jag skulle våga påstå att de som på ett eller annat sätt har träffat mig eller umgåtts med mig förmodligen skulle tänka på mig om de råkade lyssna på någon av bandets låtar. Självklart handlar det om Ramones.
Nu, mina vänner, pratar vi om känslor. En märklig naturkraft, bestående av läderjackor, svartahåriga unga män och muntra refränger som smälte på tungan, likt schoklad. Deras musik är primitiv i all sin enkelhet, men med så otroligt mycket själ. En själ, även fylld av svärta, det dystra och det mörka. Första gången jag hörde dem var det också inte riktigt meningen att jag skulle höra dem, ungefär som det var med Accept som jag bara råkade höra en dag benom väggen till mitt rum. Eller så kan man tänka att det var meningen...
Utan av någon outgrundlig anledning hittade jag ett band liggande på bordet i vardagsrummet. Jag plockade upp det. Ingenting stod skrivet och nyfiknheten väcktes. Jag visste att det antingen kunde tillhöra min mamma eller någon av mina syskon. Min pappa var inte ett dugg intresserad av musik. Jag visste att jag skulle få en vansinnig bror efter mig om det visade sig tillhöra honom, men det stoppade ändå inte mig, utan jag smög upp till mitt rum och tryckte ner bandet i den lilla bandspelare som jag fått när jag fyllde elva år. Lite våghalsat tänkte jag nog att man bror liksom fick skylla sog för att lät det ligga framme. Första låten på bandet var "Sheena Is A Punkrocker".
Någonting hände. Kroppen fylldes av en djurisk energi jag inte känt innan. Lite senare upptäckte jag tjusningen med att dundra fram i full galopp genom skogen eller på en äng på hästar som kunde väga upp till 500 kilo eller mer. De stunderna fyllde alltid mig med liknande, explosiva känslor. Mitt hjärta slog volter, och när låten tog slut, blev jag bestört. Jag var tvungen att spela den igen...och igen... och igen! Jag upplevde den sköna blandningen av rock och punk, som jag är väldigt svag för. Den var lättsam med en refräng som påminde om sextiotalets trallvänliga refränger. Beatles "She Loves You", "The Hippy Hippy Shake" med The Swinging Blue Jeans och varför inte ljuvliga "Have I Right" med The Honeycombs. Ramones blev en källa där motsatserna kom fram. De var ett gäng dystra, svarthåriga killar. Fortfarande idag är de kända för att inte vara det mest skickliga bandet, men de kunde spela snabbt och trots det vassa vilade det någonting skört. Deras musik tog mig med storm och jag grävde mig djupt ner i deras alster. Min man tycker sångaren låter som han ständigt är förkyld men spelar det någon roll för mig. Nä, detta band har etsat sig fast i min hjärna, i min kropp och i mitt hjärta... för evigt.
Nästa låt som har påverkat mig starkt måste jag tacka min äldsta syster för. När hon var ung var hon inte speciellt förtjust i den disco eller dansbandsmusik som var rätt vanlig på sjuttiotalet. Band som Slade, Mott The Hople och Sweet drogs hon till istället. David Bowie tyckte hon väldigt mycket om. Vid något tillfälle började hon prata om en kille som hette Marc Bolan och bandet T-Rex.
Hon plockade fram ett par skivor och lät mig lyssna. Jag fick chansen, till min stora glädje, att låna ett kassetband av henne. I egenskap av en mycket äldre storasyster kände hon sig kanske manad och säkert många gånger tvingad att ta på sig rollen som extramamma. Jag upplevde henne som både snällare och mer givmild än min bror, åtminstone när det kom till att låta en ta del av ens dyrbara samling av skivor och kassetter. Man får inte glömma bort att min bror såg mig som en jobbig lillasyster, jag betraktade honom som en odräglig yngling. Kort sagt, vi lyckades ofta reta gallfeber på varandra. Således blev jag ytterst tacksam och är fortfarande det över att min syster delade med sig av sina favoritband och kunskap kring dem. Glamrock är en genre som fastnade hos mig tidigt för att det var just både rockig och tufft, men också androgynt, spännande och annorlunda. Jag har alltid tilltalats och gör det fortfarande av motsatser. Mjukt och hårt, mörkt och ljust. Jag bländades av det glittriga och charmades av långhåriga killar som sminkade sig och bar fantastiska kläder. Outgrundliga texter och alldeles, alldeles underbara rocklåtar som håller än idag. Dessutom är det lätt att höra sig till vilken inspiration denna musik blev för många av åttiotalets sleaze & hair metalband. Vi har välkända Mötley Crue och våra nordiska grupper Hanio Rocks och Easy Action. De klassas i min värld som modern glamrock. Kolla in första plattan med Poison. Ordet androgynt räcker inte till, killarna på omslaget är kända för att vara mer tjusiga än många damer som sminkar sig.
Nåväl, på kassetbandet jag glädjande nog fick låna av min ädla syster, fanns "Metal Guru". Ännu en gång stelnade jag till och gåshud spreds sig längs armarna. Jag ryste hänfört när tårna krullade ihop sig av lycka och blev så besviken när låten tog slut. Under årens lopp har jag valt att utforska texten och inte således bara njuta av de känslor som väcks hos mig när jag lyssnar. Man anar att det är sångarens hyllning till uppror och eskapism, en väg bort från det vardagliga och det långtråkiga. En värld full av begränsningar, men någonting gudomligt finns bortom horizonten. Marc Bolan äger en suggestiv, magisk röst och den är väldigt unik. Gitarrslingorna drar i en och lockar fram ens innersta väsen. Själva melodin medför en känsla av saknad, men även ett skimmer av kärlek till osynliga krafter som jag misstänker människan alltid har förundrats över sedan hon tog sig upp från vattnet och lärde sig kommunicera med ord. Marc Bolans utseende var tilldragande på det där sällsamma sättet som bara finns hos vissa människor och jag kunde relater varför min syster gillade honom. Man är oftast väldigt ytlig i tonåren när det kommer till idoldyrkan.
Marc Bolan är för mig en av de mest unika och faschinerande artister jag vet. Han kunde sjunga, spela gitarr och skrev låtar med en högst säregen, poetisk stil. Hans texter är underfundiga, med rim, nästintill det banala, men likväl ändå gåtfulla och charmiga. Han föddes 1947 i England. och i slutet av sextiotalet startade han upp gruppen Tyrannosaurus Rex, vars stil var psykodelisk folkmusik. Alldeles för ung dog han 1977 i en bilkrasch. Jag påverkades inte av det för jag kände ju inte till hans musik då, men min syster berättade senare att det blev en stor sorg för henne. I vuxen ålder sörjer även jag verkligen det faktum att han lämnade jordelivet så ung. Att han, med bandet T-Rex, blev en föregångare inom glamrock är ingen hemlighet och självklart har stilar som: punk, new wawe, indie rock, brit pop and alternativ rock påverkats av detta band. Vissa har sagt att Marc Bolan var mannen som startade den engelska eran av glamrock, framför allt med albumet "Electric Warrior", som släpptes 1971. Jag håller med dem fullt ut. "Den plattan innhåller oförglömliga "Get It On", vilket inte är helt okänd för de flesta av oss. Oavsett är det en platta värd att kollas upp. Efter hans död har man rest en minnessten, Marc Bolan´s Rock Shrine, i Barnes, London, vilket var platsen där han dog.
Gitarristen The Edge från U 2 uttryckte sig följande efter att ha sett Marc Bolan spela programmet Top Of The Pops: "It felt like he actually cast a spell. I've no doubt every aspect of how he presented himself was just an outpouring of his understanding that things could be magical, things could be heightened. Out in the ordinary world, he managed to cast a spell over all of us." För mig är det en mycket vacker och träffsäker beskrivning av en av mina mest största favoritartister. Full av ödmjukhet vill jag återigen tacka storasyster för lånet av ett litet stycke kassettband som förändrade min syn och hörsel kring musik.
Nästa låt är i mitt tycke en riktigt gammal goding. Den rockar loss, skänker charmiga bluesvibbar på högsta nivå och som all bra hårdrock och metal ska den helst spelas riktigt högt. Låtens riviga gitarrsolo ger mig alltid ett stort leende på läpparna. Bandet bakom den heter Vardis och är ett brittisk band. Nu kommer vi till någonting jag tycker är väldigt spännande, vilket är att lyfta grupper och artister som skulle kunna nämnas som underdogs. Jag kan tycka att de många gånger oförtjänt inte får lika mycket uppmärksamhet som de borde. Så kommer det alltid att vara. Vissa band slår igenom stort för att de är mer kommersiellt gångbara, vissa kämpar och sliter. Hårdrock överlag har aldrig spelats mycket i radion eller tv, om det inte handlar om speciella program, och om människor inte får höra banden som finns därute får de heller inte chansen att bli upptäckta. Nu när Spotify och liknande plattformer finns är det som tur är lättare att nå fram till lyssnare. Låten jag syftar på är underbara "Blue Rock (I Miss You)". Det är sann spelglädje, det är boogie woogie, det är rock'n roll och den finns på plattan "The Worlds Insane" . En suverän skiva som släpptes 1982 och där jag fick uppleva säckpipor blandas med hårdrock. Kanske verkar det konstigt, men i mina öron låter det förunderligt bra. För övrigt är hela den skivan ett lysande exempel på musik som har blivit en doldis, även inom rock och metal världen.
Vi hoppar över till nästa speciella låt, med ett band som under tonåren blev mina husgudar. Jag visste inte bättre, utan föll för dem handlöst, och speciellt mitt hjärta. Med det det menar jag, att om jag som ung, ibland naiv och väldigt kärlekstörstande tjej, fått läsa boken "The Dirt", om mina idolers liv, kanske mitt trånande falnat en smula.
Men just där och då, 13 år gammal, på väg in i tonårens förvirrade värld var det Vince Neils bruna ögon jag drömde om. Jag hade en crusch på både Tommy Lee och Nikki Six. Men för mig var det sångaren som fick mig på fall, en riktig bad boy som jag tror det var tur att jag aldrig fick träffa på riktigt. Jag hade blivit bestört och mitt hjärta hade han trampat på och slängt iväg. Tillräckligt snygg var jag inte heller och jag var som sagt för ung för sjäva sexakten så det var idoldyrkan på enbart platonisk nivå. Mick Mars blev tyvärr aldrig föremål för mitt trånande. Jag tyckte han nog var för gammal, för mig men älskade hans gitarr. Kanske var det en form av ytlighet som gjorde att jag inte såg han som lika snygg som de övriga tre grabbarna.
Jag tapetserade hela mitt rum med affischer med Mötley Crue. Jag fullkomligt älskade dem. Min mamma tittade förskräckt på dem. tydligen var killar med makeup var väldigt skrämmande. Pappa muttrade en hel del om att de var djävulsdyrkare. Mycket märkligt att han brydde sig om det, för vi var inte speciellt religösa i vår familj. Jag däremot tyckte det på något outgrundligt vis var både tilltalande och fängslande att killar sminkade sig. Jag har alltid dragits till androgyna, och till motsatser. Det var fyra killar som högljutt spelade rå, grabbig hårdrock, men sminket tog udden av det farliga. Jag tror att jag drogs till det på grund av att jag aldrig riktigt förstått full ut varför det ska finnas kvinnligt och manligt på ett visst sätt. Könsidentitet är svårt och komplext. Bara för att du föds i en viss kropp vad är det som avgör att du måste känna dig som en man eller som en kvinna. Vem ska bestämma över din kropp och dina känslor. Vissa egenskaper är ok för kvinnor, vissa inte och den tankegången finns också för män. Även om vi är på väg mot en större förståelse för människor som inte följer de tradionella mönster och sterotypa förväntningar som finns ute i samhället finns ändå många fördomar kvar. Sedan misstänker jag starkt att Mötley Crue blev ett mina stora favoritband, mycket på grund av att deras musik jhade en liten fot i 70-talets glamrock som tilltalar mig väldigt mycket.
Mötley Crues första två plattor inköptes på min lokala skivaffär och rullade utan pardon ständigt på skivspelaren, till mina föräldrars förtret. Låten jag vill lyfta är: "Piece Of Your Action". En mycket energisk låt som finns på bandets debutalbum "Too Fast For Love" som kom 1980. Då var jag blott tio och tyckte fortfarande att hårdrock inte var någonting att hänga i julgranen. Men återigen, jag har min bror att tacka för mycket. Han hade deras första platta i sin skivsamling och när den spelades blev jag hänförd. De riviga gitarrerna, sångarens vassa, kaxiga röst, den rebelliska framåtandan och ett vansinnigt bra trumspelande från en ung, vild Tommy Lee. För mig var plattan ett mästerverk och framför allt just "Piece Of Your Action". Texten var kanske inte det som lockade mig först. Utan musiken. Det fanns en attityd som tilltalade mig, att Vince Neil sjöng om de tre stora Rockatttributen Sex, drugs & Rock'N'Roll avskräckte mig inte nämnvärt. Mycket för att jag ändå, så ung som jag var, gjorde mina egna, högst personliga tolkningar av bandets texter.
Det finns mycket man kan skriva om ovannämnda band, mycket som redan finns behandlat, så jag väljer att landa i att som vuxen och mamma till en tonårsdotter erkänner jag att de inte var de bästa förebilderna, men jag älskar fortfarande musiken.
Vi avslutar detta första kapitel i min musikresa, med en självklar klassiker nu för tiden. Bandet som framför den heter Iron Maiden och är ikoner, husgudar och idoler för många fans och kritiker runt om i hela världen. Frontfiguren Bruce Dickinsson, känd för att vara en av de bästa hårdrockssångare som intagit en scen. Jag måste villigt erkänna att jag först drogs till dem på grund av själva namnet. Iron Maiden betyder Järnjungfru på svenska och är ett medeltida tortyrredskap. Tidigt intresserade jag mig för historia och gärna då farliga och makabra ting.
Det är en grupp, liksom Accept, som inledde mitt mer allvarliga musiklyssnande, troligtvis räknas tillhöra till de mer renodlade heavy metal banden. När jag hörde introt till "The Number OF The Beast" för första gången fick det mitt hjärta att klappa fortare, och min kropp regerar på samma sätt, fastän många år passerat. Återigen var det som att dras in i det mörka, i det mystiska. Då sångaren sen tar ton besitter personen inte bara en gedigen röst, utan det som slår mig, är hans dramatiska framtoning. Igen är det en sångare som lever sig in i texten. Lite kuriosa, mannen som säger de tidlösa orden i inledningen är en brittisk skådespelare vid namn heter Barry Clayton och finns tyärr inte med oss i livet längre. Om någon undrar citerar Barry Uppenbarelseboken 12.12 och 13.18 från bibeln. Det är hur som helst, i alla fall för mig, 4,50 munter hårdrockshimmel, det riktigt glöder om gitarristerna och ovanpå seglar trummorna och basen, och förgyller hela lyssnandet.
Nedanför en bild av själva albumet "The Number Of The Beast", jag köpte med pengar jag tjänade på att måla vårt stakeyt under några veckor i stekhet sol, men det var värt vartenda öre. Jag överlevde även det faktum att nästan hela jag blev grisrosa och sedan det fasanfulla kliandet när huden började klia och flagna.
Här är länken till spellista nr 1, av denna högst personliga musikblogg:
Rock On, alla vänner!
https://open.spotify.com/playlist/1nRo8NuOiADhGU7mqd8K0G?si=31d0dddb14684ea2
Lättast verkar vara att kopiera länken och öppna den i ett annat fönster, det verkar tyvärr inte gå att trycka på den och komma direkt till Spotify. Någon som är tekniskt som kanske kan hjälpa mig med detta?
